Hemomkring vandring på Söderåsen

– Myten om det röda torpet med vita knutar

Av Anders Hermansson

Hemomkring vandring är ett begrepp inom friluftsvärlden, där du utforskar din omgivning med lika nyfiket sinne som det vore Annapurna.

Corona pandemin har förändrat fritids mönstret mot regionala naturupplevelser. I Skåne har de klassiska åsarna fått ett stort uppsving av turistande närboende.

Tingvalla, Åstorp. Barnen har naturskola. Foto: Anders Hermansson

Som folkbildare vill jag använda åsarna som ett klassrum enligt devisen, förstå dagens samhälle genom att lära av historien. De skånska åsarna är även allmängiltiga i förståelsen av äldre tiders fattigdom.

Jag har gått längs hela Söderåsen och läst på de skyltar som är uppsatta vid kulturminnesmärken och samtidigt fantiserar om hur det var att leva under forna tider.

Skyltarna är oftast uppsatta av traktens hembygdsföreningar och innehåller detaljerade berättelser om traktens invånare.

Det är ingen munter läsning som möter mig vid torparruinerna.

Det bistra klimatet tillsammans med eländiga torp och ännu sämre backstugor, ger vittnesbörd av kyla och fukt in i märgen.

– Flyttblocket fungerade även som långsida till torpet. Hur kallt och fuktigt var det inte när vatten rann längs med stenväggen, berättar skylten.

Jag fantiserar om att kondensen i tältet är vattnet som rinner längs med stenväggen och börjar samtidigt huttra i min sovsäck.

Dejebäcken, där snapphanar gömde sig. Foto: Anders Hermansson

Gör socialrealism barnvänligt med rollspel. Klättra ned till botten av ravinerna och lek, likt de snapphanar som gömde sig under trädkronorna. Berätta sägnen om den modiga snapphaneflickan som försvarade sin heder, genom att knuffa ned en svensk soldat utför stupet. Halvvägs ner fastnade hans hjälm på en trädgren, därav namnet Kopparhatten.

Söderåsens fattigdom berodde på flera faktorer som sammanföll med industrijordbrukets framväxt på 1800 talet. Det mekaniserade jordbruket krävde större arealer som medförde att byarna splittrades, det så kallade skiftet. De tidigare småbrukarna i byarna drevs mot utmarkerna på de skånska åsarna.

Carl von Linné kallade utmarkerna på de skånska åsarna för arabiska stenöknar, föga lämpade för jordbruk.

Söderåsens sluttningar gör det svårt för växtligheten. Foto: Anders Hermansson

Vandringsleden går längs med stenmurarna som omgärdade de små odlingslotterna, lyckor kallade.

Med ryggsäcken fylld av snacks och stretande uppför backarna vid Lierna, känner jag släktskap med Liaspöket.

– Liaspöket var smeknamnet på den torpare som slet hårdast på ”den mest vanlottade marken i socken”, berättar sägnen.

Vid botten av Söderåsens raviner finns det rester av urskog. Foto: Anders Hermansson

De ensamma torparna

Skiftet innebär även att byarnas sociala gemenskap upphörde. När byarnas småbrukare flyttade upp på åsarna kom samtidigt ensamheten. Torpen låg ödsligt till och den enda kommunikationen var de undermåliga ”hålvägarna”.

– Trots den branta lutningen var hålvägen välanvänd och hade mejslat sig ner flera meter i marken, något som ger dagens vandrare både mjölksyra och andnöd.

Torparens medelålder var låg. Det dagliga slitet, tillsammans med näringsfattig kost och sjukdomar, gjorde livet kort för männen. För de änkorna återstod en tillvaro som inhysehjon, längst ned på den sociala hierarkin och helt utlämnad för godtycke av husets ägare.

– Ruinen berättar om en torparfamilj där änkan plötsligt blev inhysehjon i sitt tidigare egna torp, på grund av ny ägare.

Söderåsen är en bergsrygg och ger ett bistert inlandsklimat med kyla, vilket gjorde sig påmint i de oisolerade och dragiga torpen. Den enda värmekällan var öppna eldstäder som i vissa fall låg direkt på marken. Eldstaden brann oavbrutet men innebar samtidigt en allvarlig brandfara.

En företagsam torpare hade insett faran med öppna eldstäder och ersatt det ”varma” trägolvet med ett lager kullerstenar. Jag tänker på den uppoffring torparens familj hade gjort och att på dessa kullerstenar försöka skapa ett normalt liv.

Elden värmer nu som då. Foto: Anders Hermansson

Orsaken till torparens fattigdom var det feodala systemet med dagsverken. Dagsverken var den arrendeavgift som torparfamiljen skulle utge till markägaren, som därigenom fick gratis arbetskraft. Jaktslottet Wrams Gunnarstorp hade många dagsverkare. De byggde bland annat den tre kilometer höga stenmur som omgärdade slottets hjorthägn. Skåneleden löper parallellt med stenmuren och jag tänker om det inte hade varit enklare att uppföra en gärdsgård. Men då hade slottet fått samma typ av staket som inhägnade torpens små kohagar.

Wrams Gunnarstorp, muren längs med hjorthägnet verkar aldrig ta slut. Foto: Anders Hermansson

Fattigaste av de fattiga

Befolkningsökningen på 1800 talet innebar samtidigt att andelen fattiga ökade snabbt. Många av de fattiga kom att tillhöra den växande underklassen, backstugusittarna. Till skillnad mot torpet var backstugan oftast i sämre skick och saknade odlingslott.

– Backstugan Rallate låg på Söderåsens nordsluttning och påminde om en jordkällare. Bäcken rann rakt igenom stugan! Praktiskt när man skulle diska…

Många backstugusittare var ensamstående kvinnor eller änkor som hade en kärv tillvaro.

– Grassa Johannas hus var en koja, inte större än ett klädskåp och byggt av granris. Johanna försörjde sig som kringvandrande tvätterska under namnet, Åsakärringen.

Backstugusittaren var visserligen fattig men hade en fördel gentemot torparen, då den arbetade mot lön och därmed undgick dagsverken. Dock sågs inte det relativt fria livet som lönearbetare med blida ögon av myndigheterna.

Dåtida polisen varnade för att backstugusittarna var kriminella som gjorde landsbygden farlig.

Skogen beskrevs i äldre tider som farlig plats. Foto: Anders Hermansson

Backstugusittarnas rykte förändrade knappast bilden av Söderåsen vars låga anseende bland annat berodde på ökända landsvägskrogar. En av tillhållen var krogen Rallate, belägen i en vulkankägla. Namnet Rallate, kommer från att gästerna ”ramlade in” på krogen.

Från mitten av 1800 talet blev backstugusittarna fler än torparna och bidrog därigenom till den moderniseringsprocess som utmanande den lutheranska arbetslinjen på de skånska herresäten.

Adelns motdrag blev den nationalromantiska identiteten med vurmen för naturen i centrum. I verkligheten var Sverige under 1800 talet till stora delar ett kalhygge och Söderåsen utgjorde inget undantag. Nationalromantiken förändrar även bilden av torparna, som strävsamma par framför en prydlig röd stuga omgiven av åkervall.

Kalhygge vid Krika skog. I slutet på 1800-talet bestod Söderåsen främst av ris och ljunghedar. Foto: Anders Hermansson

Industrialismen skapade en burgen medelklass som vill tillbringa fritiden i den ”rena” naturen. Söderåsen får en järnvägslinje med tillhörande turisthotell och restauranger.

Söderåsen blir tillgänglig alla

När moderniseringen utvidgades mot de breda folklagren följde reglerad arbetstid och den nya uppfinningen semester. På Söderåsen uppförs festplatser dit städernas arbetarklass tillbringar sin fritid. På klippbranterna vid Klöva Hallar byggs en dansrestaurang i tre våningar, dit cyklar folk långväga för att se stjärnor uppträda.

Klöva Hallar, dansrestaurangen invigs och gästerna ristar in sina namn. Foto: Anders Hermansson

Med andra världskriget upphör de sista resterna av den feodala arbetsordningen i Sverige. Dagsverkare och statare blir antingen lantarbetare eller flyttar in till de växande städerna. Många torp säljs som ved under kriget eller överges och blir till ruiner. Det är tack vare hembygdsföreningarnas flit som ruineras historia kan berättas för omvärlden.

Kulturen moderniseras. Nattklubbar under discoeran konkurrerar ut de ålderdomliga dansbanorna. Av festplatserna återstår kärlekshälsningar inkarvade i barken på bokträden. Järnvägslinjen revs upp och dansrestaurangen brinner ner 1977.

Dagens friluftsmänniskor har slängt klassbakgrunden för individualismen som den nya markören. Vid Skäralids sprickdalar sammanstrålar de olika typerna av vandrare.

De med gemyt i blicken som vandrar tre rätters middag, endast bärandes fika. Fnyses på av hard-core typerna som anser att allt under 10 mil och 30 kilo är en promenad. Gruppen vandra fjäderlätt är introverta och diskuterar nyttan av att slipa bort ett hundradels gram på tandborsten. Tuffast anser de som sover i hängmatta under bar himmel och lagar mat på en ombyggd bestickkorg från IKEA.

Men på Söderåsen är historiens gång obeveklig. Likt torparnas upphörande kommer även hard-core vandrarna att utmanas av moderniseringen. Nästa år kommer återigen en järnvägsstation att öppnas, mitt på Söderåsen och skogarna fyllas av gemyt vandrare.

Pin It on Pinterest